Det jag fruktade mest av allt, hände!

Igår kväll hände de. Jag visste att de inte va borta. Jag kommer få leva med de, och jag är rädd! Jag hör de, jag ser de, jag känner de. Jag vet att de är sant, jag vill inte tro de, men de gör jag! Önska jag kunde behärska de, men de kan jag inte, och de gör mig panikslagen.

Jag låg i min säng igår kväll, och kände på mig att de skulle hända. Men jag ville inte, men de gjorde de ändå. Jag fick panik, börja darra av rädslan som spred sig i kroppen. Jag såg de verkligen, jag ville blunda och koppla bort de, men då hör jag de istället. Jag vill hålla för öronen, men då känner jag de istället, och de är de värsta!

De finns ingen som kan förstå, ingen skulle tro mig, och om dom nu skulle göra de, så kan jag inte förklara med ord. Folk kommer tro jag är psykiskt störd, lägga in mig på psyket eller något! Men detta är inget jag vill, inget jag har valt! Det bara kommer när man minst vill de. Lika rädd som man va när man va liten och trodde de fanns spöken under sängen och inte kunde sova, lika rädd var jag igår.
Jag vill inte tro på mig själv, jag hatar det! Visst de är en gåva, men jag vet inte om jag vill ha den gåvan.

Jag önskade de omöjliga kunde bli möjligt. Då skulle du leva, du skulle finnas för mig, jag skulle inte behöva vara rädd, inte gråta dom där blöta tårarna. Jag kommer aldrig kunna bli lika lycklig som jag en gång va. Du va som jag, du kunde förstå mig, jag behövde inte förklara, du förstog, för du hade samma "gåva". Det är jobbigt, men jag ska vara stark, fortsätta kämpa, för din skull.
Mormor jag älskar dig, livet hade underlättat om du fanns.

hold on, be strong.

//F-FRRIIDDAA