Jag har tänkt berätta om hur det är att växa upp med en cancer sjuk mormor för er.

När jag var runt 3 år, så fick jag veta att min mormor hade fått bröstcancer. Min mormor. Jag fattade inte. Jag var ju så liten, så jag tänkte ju inte på det. Att mormor bara hade ett bröst var helt normalt. Att hon åkte in och ut på sjukhus för att operaras var ju också rätt normalt efter ett tag. Man var liksom förberedd på allt.
Åren gick och cancern försvann men kom tillbaka lika fort igen. Och så höll det på i flera år. 
När jag hade blivit 9 år gammal hade mormor blivit bättre. Trodde jag. Jag minns så väl den sommarkvällen hon och morfar var hemma hos oss. Vi hade grillat, badat i poolen och spelat krocket.  Så tar mormor iväg mig och säger att vi ska gå på promenad och plocka blommor. Hon tog mig i handen och gick iväg med mig på grusvägen.
Vi gick in i kohagen där alla fina blommor växte. Tillslut stannade hon upp och sa, "Pärlan, jag måste berätta en sak för dig". Mormor kallade mig alltid för Pärlan. Så berättade hon att cancern hade kommit tillbaka, och spridit sig i hela kroppen, och att hon skulle opereras veckan där på. Varje gång jag visste att mormor skulle opereras fick jag alltid panik. Jag trodde alltid att hon skulle dö. Men hon förklarade för mig att det är bättre att hon opereras än att låta cancern sprida sig ännu mer. Tårarna rann ner för kinderna och räddslan spred sig i hela kroppen. Den kvällen, va den sista kvällen jag såg mormor må bra.

Efter operationen blev hon nästan ännu sämre. Åkte in akut på sjukhuset nästan så fort hon kom hem igen. Jag ville vara hemma hos mormor och morfar varje dag och varje natt. Ligga på min bästa kompis arm och känna mig trygg. Njuta av den tiden som var kvar. För jag visste att slutet var nära, alldeles för nära.
Men tillslut fick jag inte stanna kvar där längre, hon ville inte att jag skulle se hur dålig hon var. Hon låg döende på sjukhus ett tag. Men sen blev hon lite bättre.

Det var då mormor och morfar flyttade ifrån Göteborg och flyttade upp till Alingsås. Dom ville ha närmre till oss, och närmre till sjukhuset. Mormor har alltid varit envis och aldrig slutat kämpa. Men tillslut räckte det inte till.
Sommaren kom år 2006 som varje år.
Hela familjen satt ute i trädgården och spelade spel efter middagen och morfar ringer på mammas mobil och är panikslagen. Allt han fick fram va att hon va tvungen att komma. Mamma lämnade bara och sa, "jag måste åka till mormor, jag ringer sen", sen stack hon. Jag fattade vad som höll på att hända. Jag va inte helt dum i huvet. Jag fick panikångest och skrek som ett litet barn. Sprang ifrån huset. Ut från vägen och ner till sjön. Jag bara sprang och sprang, visste inte vart jag skulle ta vägen. När jag satt där nere på klipporna vid sjön kommer pappa dit. Han kramade om mig, vädligt länge. Sa ingenting, bara tog mig i handen och gick hem.
När klockan var runt 22.00 ringde mamma och berättade att mormor låg på sjukhuset, hon hade fått jätte ont i magen där cancern satt och hållt på att kväva sig själv. Mamma kom inte hem den kvällen.
Dagarna gick och mormor blev bara sämre och sämre. Fredriks studentdag var den sista dagen hon var medveten om vad hon gjorde, då hon fortfarande kunde sitta och prata med oss.
Vi va på sjukhuset hela den eftermiddagen. När vi skulle gå, så bad hon alla gå ut, förutom mig.
Jag gick fram och satte mig på sängen bredvid mig. Och jag minns så väl vad hon sa, dom sista orden hon sa till mig. " Frida, jag orkar inte mer nu, jag orkar inte kämpa mer. Jag vill verkligen inte det här, men jag ser ingen annan utväg denna gången. Jag älskar dig hjärtat och jag vill att du tar vara på ditt liv och lever ett lyckligt liv, jag lämnar dig inte, jag kommer vaka över dig, finnas med dig hela tiden som en ängel, jag ser allt det gör, och jag vill att du lovar mig en sak. Börja aldrig röka, lova mig det. jag vill inte att du sörjer över mig, jag vill att du minns alla vackra stunder vi har haft tillsammans. Jag älskar dig Pärlan"

Jag lovade henne att aldrig börja röka, och det har jag hållt, än så länge, men eftersom det var något av det sista hon sa till mig känner jag mig skylldig att hålla det löftet.

Den sista kramen, den varma kärleksfulla kramen, den sista gången jag höll om henne, men det visste jag jag inte då. En puss på kinden. Massa tårar, sedan gick jag ut ur rummet. Helt förstörd.

Två dagar senare, kom mamma hem tidigt på morgonen ifrån sjukhuset. Mycket tidigare än dom andra dagarna. Jag fattade vad som hade hänt. Hon kom upp och väckte mig den där fina sommar morgonen efter hon hade pratat med pappa. Dagen innan skolavslutningen. Hon kom upp, satte sig bredvid mig, tog min hand, och sa dom jobbigaste orden jag någonsin har hört. "Mormor är död". Jag blev helt stumm. Bara tittade. Det tog  minuter innan jag reagerade på dom orden hon sagt. Sen strömmade tårarna ner för kinderna.
Både jag och Casper var hemma från skolan den dagen. Vi åkte med mamma upp till sjukhuset för att säga "hejdå" till mormor. Vi mötte Morfar Annelie och Fredrik. Morfar och Annelie var rätt lugna, och nästan avslappnade av händelsen, men det som gjorde mest ont, var att se Fredrik så. Jag hade aldrig sett honom så. Den glada och roliga killen var helt förstörd. Det sved i hjärtat av att se det.

När jag gick in i rummet där mormor låg, hade sjuksköterskorna tänt ljus på borden, ställt in blommor på rummet, och tagit på mormor ett nattlinne. Hon låg där i sängen, blek i ansiktet med ena ögat halvt öppet. Det såg ut som hon sov. Jag blev så lugn av att bara sitta där och titta på henne. Jag fattade inte vad som hade hänt. Att hennes hjärta hade stannat, att pulsen hade slutat slå, att hon inte andades. Jag kände en sista gång på hennes mjuka bruna hår och tog tag i hennes hand, pussade henne på kinden. Viskade i hennes öra att jag älskar henne.
Sen gick jag därifrån.
Det var sista gången jag såg min mormor. Min alldeles egna mormor, levde inte längre.
Hela den dagen låg jag ute i solen och bara grät och grät. Ville bara vara för mig själv. Men jag visste att hon inte var borta. Och det är hon fortfarande inte.

Dagen efter var det skolavslutning. Det värsta skolavslutningen jag varit med om! Jag gråter så fort jag hör, "Den blomstertid nu kommer".

Begravningen veckan efter vill jag faktiskt inte skriva om. Jag klarar inte va det.

Men midsommaren därimot var den värsta midsommaren jag varit med om!
Det kändes som att mormor inte betydde någonting för vissa, men det kanské var deras sätt att bearbeta sorgen? Vad vet jag. Men hela dagen var ett stort kaos. Fy fan för den dagen! Jag och Julia var så jävla arga på alla idioter som var där. Jag skrek som ett jävla pms barn på min morbror. Nej usch, jag vill inte berätta vad som hände.

Det var svårt att fatta att hon var borta. Jag hade aldrig varit ifrån henne mer än en vecka. Jag trodde fortfarande att jag skulle få träffa henne snart igen. Men det blev inte