Paniken bara stiger. Ångesten är på god väg. Rädslan rusar i kroppen.
Jag är rädd för att falla tillbaka, rädd för att uppleva samma sak igen. Rädd för att bli svag. Rädd för att inte orka mer. Men jag har inget val. Faller jag så faller jag. Jag ska vara stark. Stå på mig. Klara mig igenom samma skit som jag har gjort 4 år innan. Men jag är för sårbar för att klara av det. För svag, för liten på jorden. Att inte tro man ska duga till något. Att känna sig sämst. Att se på alla andra som mår bra, vilja vara där, men veta att det är omöjligt. Höra folk snacka skit om allt som rör en. Känna att någon trampar ner på en, pikar en. Känna sig värdelös. Vara så osäker på sig själv. Inte kunna göra något utan en klump i magen. Klumpen utav oro, panik och osäkerhet. Hacka ner på sig själv och intala sig massa negativa saker, som egentligen inte stämmer. Nare på kinderna utav alla tårar som runnit. Ett sår i hjärtat som inte kan läka. Ett hål i själen som behöver plåstras om av drogen. Drogen som dämpar smärtan, ångesten och paniken. Drogen som inte längre finns...