Ja, jag är hemma, bry er inte.
Jag märker det själv, jag är dryg. Jag ger inte den dom jag älskar den uppskattningen jag önskar jag kunde. Jag håller på att pussla ihop mitt liv nu, bit för bit. Jag erkänner, jag är egoistisk just nu, men jag behöver det. Jag behöver tänka på mitt eget bästa. Jag måste gå vidare från gammalt och se framåt. Det enda som kommer i min väg är alla känslor. Jag önska jag kunde stänga av dom för ett tag, bygga upp ett stabilt och tryggt liv och sen, sen hade jag kunnat trycka på start igen så hade det kunnat få komma lite känslor kanske, lite isåfall. För nu kommer alla känslor samtidigt. Jag är glad, visst det är jätte bra, den glada knappen tänker jag inte trycka på, men den arga, förbannade och ilska knappen skulle jag mer än gärna vilja trycka på stopp. För blir sur och arg väldigt lätt nu. Jag blir förbannad när någon ifrågasätter det jag säger eller frågar massa jobbiga frågor utöver det jag säger. Då blir jag förbannad. Om någon frågar typ hur mår du? Så säger man att man mår bra, så får man frågan, är det säkert? Man säger ja. Så frågar dom hur det är med ditten och datten. Visst, jag vet att det är för att man bryr sig, det vet jag, men jag är inte skapt för att svara på andras frågor. Kan man inte snacka om andra saker också än vad folk har dåligt i sina liv? Alla har nog någon tyngd eller oro man går och bär runt på, men låt stenen lätta från bröstet och gör något kul istället. Jag orkar inte må dåligt mer, därför blir jag arg när ni hela tiden påminner mig om hur jag egentligen mår eller har mått, då stoppar ni ju min utveckling. Ni som känner mig vet att jag är en rak och ärlig person som säger vad jag tycker, vill jag prata, då brukar ju jag faktiskt säga det. Men snälla ni, sluta tjata på mig. Jag försöker ju göra något bra av mitt liv och gå vidare, men ni drar tillbaka mig när jag är påväg.

Allt är inte menat här i livet. Kärleken är det som varit jobbigast för mig den senaste tiden. Men det var väl inte heller menat då, även om jag både vill och trodde att vi var väldigt menade för varann eftersom vi hade det så bra tillsammans. Men han som är menad för mig kommer en dag komma. Och jag bryr mig egentligen inte om när, för jag vet att det kommer hända. Men då måste jag få tid att smällta allt annat, okej jag har haft snart två månader på mig, men shit jag har ju bara deppat, nu ska jag göra de, och jag ska göra det riktigt denna gången.
Smällta det asså, inte deppa, haha.

Den glada, spralliga, fnissiga och galna Frida är påväg tillbaka, så ni egentligen är vana att se mig. Jag har bara fastnat på ett trassligt ställe i livet nu, men jag är på benen igen. Jag har styrkan och mod nu att klara av det här, jag vill klara det, och då gör jag det med!


Detta är jag, mitt riktiga jag, Frida Caroline Magnusson. Inte den plastdockan jag ibland önska jag var.