vill bara lägga mig ner och skrika. panikångest, fuck. jag bad dig inte att komma tillbaka. vill inte ha dig här. bryter ihop utan anledningar. kanske för att jag trodde på något, som inte någon annan trodde på. jag vet inte. det är inte alltid lätt. känslan när paniken rusar i hela kroppen. känslan när tårarna helt plöstligt bara strömmar ner för kinderna. känslan när hela kroppen börjar skaka och man inte kan stanna den. känslan jag hatar. känslan min kropp är fylld utav just nu. 

när man första gången blev sårad. lät det gå flera månader och var bestämd på att aldrig låta någon komma in på livet igen. och när man väl mår bra och försöker, med det där idiotiska man lovade sig själv att inte göra. så blir det fel, igen. när lär man sig av sina misstag? antagligen aldrig. för då skulle jag inte gått och byggt upp onödiga känslor igen.

jag känner mig som en idiot som virrar runt i en jävligt stor värld. en idiot som tror på sina egna lögner och leker bort allt viktigt. när jag vet att jag är så sårbar och skör, så borde jag inte ens vilja försöka. men jag gör det ändå. jag låter det hända. jag stoppar det inte föräns det är försent. men det är ju så svårt. ditt leende gör att jag smällter totalt. din blick får mitt hjärta att slå några slag snabbare. dina omfamningar och din underbara doft ska jag inte ens nämna. och att höra dina hjärtslag när jag vilar mitt huvud på ditt bröst är som musik. det är ju svårt att låta bli dig.

nu ska jag och min envisa ångest lägga oss i sängen och tänka över vad som egentligen händer.