ser att jag har fått en hel del nya läsare...
... så jag tänkte berätta lite om mig själv!
Jag är en tjej på 16 år som bor i en liten stad utanför Göteborg.
Jag är uppväxt i Utby som är en förort till Göteborg. Ända sedan jag var liten har jag varit en väldigt glad och sprallig tjej med stark vilja. Jag vet vad jag vill och får jag inte som jag vill så blir jag arg. Så har det alltid varit. När jag va liten och blev arg så ställde jag mig alltid med armarna i kors, blängde och sa "jag bannad på dig" stampade med foten i golvet och gick därifrån. Det med att stampa med foten i golvet är något som fortfarande sitter i, dock har jag lärt mig att säga förbannad, och inte bannad. Jag har väldigt lätt till skratt och är en känsloladdad person. Är jag glad, så är jag väldigt glad, är jag ledsen, så är jag väldigt ledsen, är jag arg, så är jag väldigt arg osv. Ni förstår. Känslorna är starka. Jag lärde mig tidigt vad som är rätt och fel. Jag lärde mig att alla människor är lika mycket värda, att inte se ner på någon. Och det tycker jag att jag egentligen aldrig har gjort heller. Men som alla andra barn så blev jag också tonåring, började sjuan och tyckte att killar och smink var viktigare än att bry sig om viktiga saker. Jag blev som 13 åring en väldigt naiv person. Förlorade mycket respekt för människor och tyckte att jag var huvudpersonen i min lilla saga. Skolka från lektioner, göra ögonfransarna till tre klumpar och gegga ut kritvit foundation på läpparna var plötsligt roligare än att leka med dockor, byta klistermärken och hoppa twister. Att gå runt med upp pushad bh i storlek 65a och hångla med en kille mot skåpet i skolkorridoren var mycket tuffare än att räkna i matteboken. Åttan kom och jag insåg var kärlek var. Jag gick in i ett seriöst förhållande som inte bestod utav status utan av något som var äkta och faktiskt betydde något för mig. En person som fick ner mig på jorden och uppskattade mig för den jag var, och inte för det sönder spacklade ansiktet och tuggummi blonda håret. Jag vann sakta tillbaka min respekt för mig själv och folk i min omgivning. Jag trivdes bra i denna killens närvaro och kände mig speciell. Den personen fick mig att förstå att det finns mer att älska bakom ytan, att utseendet faktiskt inte var allt. Jag taggade ner mig. Började hitta tillbaka till den jag egentligen var. Sommaren kom och jag svävade på rosa moln. Kände mig som en prinsessa i den perfekta sagan. Men alla sagor har ju tyvärr inte lyckliga slut, och det hade inte min heller. Jag kom in i en helt sjuk hemsk period på vintern. Jag föll tillbaka till "jag är bättre än alla andra" perioden. Jag mådde riktigt kasst. Skaffade mig en tragisk attityd och skit i allt och alla. Något jag lärde mig av den perioden var att verkligheten kommer alltid ikapp än, hur långt man än springer ifrån den. Han som en gång i tiden var min prins, sa en gång till mig "du måste lära dig att stå på egna ben, att inte alltid luta dig mot någon annan och tro att dom ska lösa dina problem, för en dag kanske du står där själv och ska ta tag i dina problem, och då är den känslan främmande för dig" (något i den stilen). Fast jag förnekade det i den stunden, fnös åt det och tyckte det var skitsnack. Så tog jag åt mig av det. Jag tänkte ofta på det. Och ju mer jag tänkte på det, desstu mer förstod jag meningen i det han sa. Och att dom små orden kunde göra så stor förändring i mitt liv. Jag bestämde mig för att lära mig att stå på egna ben och bli en självständig människa. Och här står jag idag, alldeles på mina egna ben. Ute ur en rent ut sagt förjävlig period. Och jag kan inget annat än att säga tack för att du skällde på mig, tack för att du vågade säga till mig vad du tyckte. För tro det eller ej. Men det gjorde stor skillnad för mig. Och idag, så mår jag bra. Jag är glad. Och jag har vunnit tillbaka mycket utav det jag en gång tappade. Jag vet att jag behöver inte bekräftelser från andra människor för att känna att jag räcker till. Jag är jag, och jag är så jävla grym på att vara den jag är!
Tack till alla underbara människor som har funnits där för mig, i både härliga och jävliga stunder. Alla har svackor här i livet, vissa grövre, vissa lättare. Men en sak är säker, vill man, så kan man!
Tillåt dig själv att vara nöjd med den du är! Vi alla är av samma värde, och du är unik!
Kommentarer
Trackback
