... men jag saknar en vän som jag förlorade för flera månader sen. En vän som stod mig så otroligt nära. En tjej som jag kände igen mig själv i. Hon förstod mig, jag behövde inte förklara mina känslor med ord, för hon visste redan. Visste redan hur det kändes, hur tankarna funkade, hur smärtan funkade. Jag saknar skratten vi delade, och den ständiga stöttningen vi gav varandra genom livets motgångar.

Jag har enda sen dagen då vi splittrades sagt att jag aldrig kommer förlåta dom orden hon kastade ut på mig. Men jag antar att jag för första gången i mitt liv har svalt min stolthet och är redo att be om ursäkt och förklara mig. Allt var ett enda stort missförstånd, jag fick aldrig förklara mig. Och ifrån den vinkel hon fick se det hela, så förstår jag att hon blev sårad. Men min mening var aldrig att såra denna människan. Det var en vän jag verkligen brydde mig om och ville lyfta till toppen av lycka. Jag ville verkligen att hon skulle må bra, för det gjorde så oerhört ont i mig att se henne ledsen.

Jag önskar att jag kunde få chansen att berätta som det var, vad som faktiskt hände, och att jag aldrig menade det som sas. Det var bara tomma ord. Ord jag sa för att min svaghet tog över. Och även ifall jag aldrig har erkännt det, så har jag så många gånger varit nära på att leta upp hennes telefon nummer och ringa upp henne och berätta vad som hände.

Det gjorde ont i mig att se slagen hon fick ta. Fysiska slag. Fast jag var sårad i den stunden, så önskar jag, verkligen önskar, att jag hade ställt mig imellan. Gjort någonting. Men jag antar att ilskan och sorgen grep tag i mig för hårt. För jag sa inte ett ord. Jag bara stod. Stod och tittade vad som hände. När det vi hade byggt upp tillsammans gick sönder.

Vi båda gjorde fel. Jag vet att jag borde varit tydligare, borde sagt nej från första början, fast det egentligen var nej jag menade på allt jag skrev. Jag skäms och hoppas att jag kan bli förlåten.

Jag tror dom flesta som känner mig vet vem det är jag pratar om. Och jag vet att jag alltid har sagt till er att aldrig att jag förlåter det hon sa. Men nu i efterhand så förstår jag henne. Men då visste jag inte. Och det är synd att hon inte vet hela sanningen. För då kanske allt hade varit annorlunda.

jag saknar vänskapen...