Det är förbjudet, så jävla förbjudet. Så förbjudet att det frästar mig. Jag bryter mot mina egna regler. Orsakar mig själv inre smärta. River upp såren och låter hjärtat blöda ännu mer. Varför just jag? Blir galen, varför i helvete jag. Kunde du inte krossat hjärtat på någon annan stackars männsika. Det var så rätt, men allt förvanlades och blev så jävla fel. Det är inte rätt att vara fel, det är fel, det ska vara rätt igen. Varför kan du inte bara förstå, inse. Den betydelsen du hade och har för mig, jag tror inte du förstod. Du visste att jag alltid hade klarat mig på egna ben, aldrig låtit någon trycka ner mig på något sätt. Men du lyckades med ett enda litet övertramp. Ännu en gång bröt jag mot reglerna, jag lät något bryta ner mig, fast det var totalt förbjudet. Det skulle aldrig hända. Strykan räckte inte till.

Jag har alltid sagt, vill man så kan man.
Men jag tror inte på det längre. Jag vill, åh älskling vad jag vill, men jag har inte styrkan till att klara det, hur stor min vilja än är.