Åh gud. Åhåhåå gud, åh gud. Jag vet inte hur jag ens ska börja då min talförmåga flygit sin kos.

Åh gud, om du ändå förstod hur jag blev förförd, om du ändå hade fått se vad jag såg. En mänsklig djävul som förvandlar goda gärningar till oförlåtliga synder.

Ingen vanlig dödlig människa kan förtrolla mitt hjärta som han kan, från toppen utav hans huvud till tippen av hans tå är han inget annat ren lustfylld passion.

Så smutsig, så sensuell.

Du kan se det ända från hans skallform, till hans metoder att beröva dig på sunt förnuft, att så ingen dödliga människa kan.

Åh gud, åh gud. Ja om du ändå förstod, det jag förstår, och som han förstår mig. Påpälsad till halsgropen men hans blickar gjorde mig naken, och min kropp lyste i snön medans vi rullade runt med himmlavalvet som skydd.

Medans hans leende fick mitt hjärta att jubla släpades min själ i grus och slängdes runt som den ingenting var värd. Medans hans ord satte mig i trans lät han sina undersåtar snärja mig för att lura mig på både frihet och makt.

I en grå stad där regner faller tätt blev jag lätt en slav för hans sken, som en fluga vid ett brinnade värme ljus cirkulerar jag runt utan slut.

Åh gud, åh gud. Med karisma fick han fel till att bli rätt, jag tappade greppet och glömde sätta gränser, och nu sjunker jag i kvicksand utan räddning. Men inte ens om det räckte med böner på mina bara knän skulle jag helldre mista livet, än att mista honom.

Som en sinnessjukdom är han min last, min börda, precis som en förbannelse slipper jag honom aldrig undan. Ett inbördeskrig där logik slåss med förälskelse, förgiftad av hans existens och snuddandes vid sammanbrottetsgräns kommer jag aldrig att kunna sluta. Jag vägrar släppa taget, jag är påväg mot botten och jag älskar det. 

Låt oss kräla stoftet utav förintelsen du fört med dig min käresta, jag sålde min själ och på flykt från häxjakten rider vi på vågen utav det känslomässiga infernot som imploderar mitt hjärta tills att allt som återstår är tusen trasiga bitar. Jag hör folkets röster komma närmare och de ger sig ingen rast eller ro förens det har satt mig på korset och tänt på veken, och deras besatthet likar en hund som drar sin blöta nos genom träsk i jakt på den kulinariska guldgripen, tryffel.

Men det som de som dessa jägare aldrig kommer förstå är att varken eld, lågor eller genomborrade spikar i mina handleder kan fördärva mer än hans kyssar. Så varma, så mjuka, så förbjudna.

Åh gud, jag för insyltad i djävulens trygga famn för att räddas, känns ingen sorg för min förlorade själ då trots att den är påväg mot en plågsam död, så har den aldrig kännts så levande. Jag njuter utav smärtan som förgör mig, jag tillfredställs utav lidelsen vår romans innebär.

Låt den brinna, låt oss brinna.

Åh gud, inget straff i världen kan pina mig lika outhärdligt som mina egna illdåd kan, jag visste mycket väl vad jag gjorde när jag tog första bettet utav äpplet och ändå så gjorde jag det. Och jag hade gjort det igen.

Låt mig brinna som den syndare jag är.