Jag försöker torka hennes tårar och lugna hennes hysteriska skrik genom att smeka hennes hår med lätt hand.

Men hur hårt jag än kramar henne i min famn glider hon bara ur mina armar,

längre och längre ner sjunker hennes kropp i den tjocka leran.

Hon viskar att det är försent när jag frågar vad jag kan göra och det spelar ingen roll hur länge jag sitter

och torkar bort rullande tårar så förblir kinden våt.

Hon ler när regnet kommer och berättar att nu syns inte längre dropparna utav saltvatten på kinderna

och utan skrik kan hon se sig själv i den krossade speglen.

Hon sitter med ett blodigt hjärta i sitt knä och betraktar hålet i bröstet där det slets ut ifrån.

Jag vill rädda henne, ge henne allt hon vill ha

och finnas där när nätterna blir kyliga men när jag sträcker ut handen åker hon bara längre och längre bort,

in i mörkret tills hon inte längre syns. Tills hon inte längre finns.

Det börjar regna och jag är ensam nu men tårarna på min kind spolas bort utav regnet så sorgen syns inte längre.

Ingen minns henne längre men hon är allt jag tänker på, ibland för att jag vill, ibland önskar jag att slippa smärtan i mitt bröst.

I det blodiga hjärtat som dunkar i bröstet, det hjärtat som han en gång krossade, för att krossa det igen. Och igen.