Margareta mormor Pettersson ♥
Mormor, jag saknar dig!
Blickar tillbaka. Jag kommer ihåg tryggheten du gav mig när ångesten föll över mig. Hur du höll om mig och klappade mig i pannan. Hur du tittade mig i ögonen och lovade att allt skulle bli bra. Du var så säker på vad du sa, på vad du gjorde. Din säkerhet gjorde mig trygg. Jag litade på dig, du svek aldrig.
Jag var så liten när allt började. Att min mormor åkte in och ut på sjukhus var normalt. Gjorde inte allas mormor det? Det var så jag såg det. Att ha en cancer fri mormor existerade intei mitt liv. Även om det var allt jag någonsin kunde önska mig, så kunde jag aldrig omvandla mina fantasier till verklighet.
Du var så stark, så tapper. Fast du var så sjuk, så bet du ihop för att du ville visa hur mycket du uppskattade alla dina barn och barnbarn. Mormor, min förebild, hjälte och ängel. Du var den som aldrig lämnade min sida. Att släppa min hand och låta mig vandra igenom en storm själv, det fanns inte. Att aggera försvarsmur för mig, det var så naturligt för dig. Du är så bra, så bäst.
Jag kommer aldrig glömma sommardagen då jag insåg hur hopplöst fallet faktiskt var. Att du var sjuk, det var jag väl medveten om. Vissa perioder var lättare för dig, andra svårare. Men efter dagen du berättade om att du skulle opereras kommande dag, då slocknade min låga. Jag ville bara lägga mig ner på ängen där vi stod och plockade blommar, skrika efter hjälp och hoppas på att någon skulle höra mina desperata rop. Jag ville så mycket. Varje natt bad jag till gud, bad att du skulle bli frisk. Varje morgon ringde jag dig och frågade dig om du skulle dö, om det kändes som du skulle dö. Vilken fråga.
Men dagen jag i 10 år hade oroat mig för, den kom. Dagen innan skolavslutningen. Jag skulle sluta femman. Mamma kom upp till mig och Casper på morgonen och sa att du somnat in. Jag ser min lillebror helt hysterisk, mamma tröstar honom samtidigt som hon kämpar för att svälja gråten. Hur skulle jag reagera? Hur reagerar man när man några sekunder tidigare fått veta att sin bästa vän och andra halva... inte finns? Död, döden. Jag är än idag arg på mig själv att jag började skratta. Jag skrattade så hysteriskt. Casper började gråta mer för att jag skrattade. Mitt sätt att reagera, i dom flesta jobbiga situationer. Skratt. Men mitt uppe i min skrattattack fattade jag vad som hade hänt, förstod vad orden hade för betydelse, då slutade jag skratta, och tårarna kom.
Att säga hejdå, det var nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. När jag kom in på sjukhuset. Träffade morfar, Annelie och Fredrik, ser hur sorgen rinner över. Jag visste att alla var oroliga för hur jag skulle ta allt. Speciellt morfar. Dom trodde att jag skulle flippa ur totalt, förlora kontrollen. Men konstigt nog kände jag styrka i all sorg. Jag ville leva vidare för min älskade vän.
I rummet där du låg med det vita sjukhus nattlinnet, tända ljus och händerna korsade över magen. Ena ögat var öppet. Jag minns att jag blev rädd. Ensam i rummet med en tom kropp, låg jag över dig på sängen och grät. Tanken av att det var sista gången jag fick se dig, känna på dig, känna din doft och få vila i din famn, den tanken var plågsam. Hade livet gått under? Eller var detta början på ett liv utan en ständig oro? Det låter dumt, jag vill slå mig själv när jag säger så, men sanningen svider ibland. Oron var konstant.
Hade jag kunnat, så hade jag utrotat cancern. Jag önskar ingen människa smärtan som min mormor gick igenom. Cancer är djävulen.
Jag saknar henne så, det gör ont. Jag är glad att jag tror på liv efter döden. Jag vet att hon väntar på mig, det lovade hon. Du har fortfarande den största platsen i mitt hjärta, min hjälte. Min förebild. Du visade mig att man kommer riktigt långt med bara viljan! Jag ska vara stark för dig och för mig själv! Finaste mormor, jag älskar dig!
Blickar tillbaka. Jag kommer ihåg tryggheten du gav mig när ångesten föll över mig. Hur du höll om mig och klappade mig i pannan. Hur du tittade mig i ögonen och lovade att allt skulle bli bra. Du var så säker på vad du sa, på vad du gjorde. Din säkerhet gjorde mig trygg. Jag litade på dig, du svek aldrig.
Jag var så liten när allt började. Att min mormor åkte in och ut på sjukhus var normalt. Gjorde inte allas mormor det? Det var så jag såg det. Att ha en cancer fri mormor existerade intei mitt liv. Även om det var allt jag någonsin kunde önska mig, så kunde jag aldrig omvandla mina fantasier till verklighet.
Du var så stark, så tapper. Fast du var så sjuk, så bet du ihop för att du ville visa hur mycket du uppskattade alla dina barn och barnbarn. Mormor, min förebild, hjälte och ängel. Du var den som aldrig lämnade min sida. Att släppa min hand och låta mig vandra igenom en storm själv, det fanns inte. Att aggera försvarsmur för mig, det var så naturligt för dig. Du är så bra, så bäst.
Jag kommer aldrig glömma sommardagen då jag insåg hur hopplöst fallet faktiskt var. Att du var sjuk, det var jag väl medveten om. Vissa perioder var lättare för dig, andra svårare. Men efter dagen du berättade om att du skulle opereras kommande dag, då slocknade min låga. Jag ville bara lägga mig ner på ängen där vi stod och plockade blommar, skrika efter hjälp och hoppas på att någon skulle höra mina desperata rop. Jag ville så mycket. Varje natt bad jag till gud, bad att du skulle bli frisk. Varje morgon ringde jag dig och frågade dig om du skulle dö, om det kändes som du skulle dö. Vilken fråga.
Men dagen jag i 10 år hade oroat mig för, den kom. Dagen innan skolavslutningen. Jag skulle sluta femman. Mamma kom upp till mig och Casper på morgonen och sa att du somnat in. Jag ser min lillebror helt hysterisk, mamma tröstar honom samtidigt som hon kämpar för att svälja gråten. Hur skulle jag reagera? Hur reagerar man när man några sekunder tidigare fått veta att sin bästa vän och andra halva... inte finns? Död, döden. Jag är än idag arg på mig själv att jag började skratta. Jag skrattade så hysteriskt. Casper började gråta mer för att jag skrattade. Mitt sätt att reagera, i dom flesta jobbiga situationer. Skratt. Men mitt uppe i min skrattattack fattade jag vad som hade hänt, förstod vad orden hade för betydelse, då slutade jag skratta, och tårarna kom.
Att säga hejdå, det var nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. När jag kom in på sjukhuset. Träffade morfar, Annelie och Fredrik, ser hur sorgen rinner över. Jag visste att alla var oroliga för hur jag skulle ta allt. Speciellt morfar. Dom trodde att jag skulle flippa ur totalt, förlora kontrollen. Men konstigt nog kände jag styrka i all sorg. Jag ville leva vidare för min älskade vän.
I rummet där du låg med det vita sjukhus nattlinnet, tända ljus och händerna korsade över magen. Ena ögat var öppet. Jag minns att jag blev rädd. Ensam i rummet med en tom kropp, låg jag över dig på sängen och grät. Tanken av att det var sista gången jag fick se dig, känna på dig, känna din doft och få vila i din famn, den tanken var plågsam. Hade livet gått under? Eller var detta början på ett liv utan en ständig oro? Det låter dumt, jag vill slå mig själv när jag säger så, men sanningen svider ibland. Oron var konstant.
Hade jag kunnat, så hade jag utrotat cancern. Jag önskar ingen människa smärtan som min mormor gick igenom. Cancer är djävulen.
Jag saknar henne så, det gör ont. Jag är glad att jag tror på liv efter döden. Jag vet att hon väntar på mig, det lovade hon. Du har fortfarande den största platsen i mitt hjärta, min hjälte. Min förebild. Du visade mig att man kommer riktigt långt med bara viljan! Jag ska vara stark för dig och för mig själv! Finaste mormor, jag älskar dig!
Kommentarer
Postat av: Madde
Jag känner med dig vet att mormor betydde allt för dig
Men du vet att hon är stolt över dig och för att du kämpar när allt är jobbigt.saknar henne med men vi vet att hon finns med oss på sitt speciella sätt.Älskar dig! Mamma.
Trackback
