Men det här med lycka. När vet man att man är lycklig? Många stunder den senaste tiden har jag fått ett rus i kroppen som har värmt upp mig innifrån. Jag kallar det glädje, små glädje rus. Jag vill kalla det lycka men tycker att det är ett extremt mäktigt ord. Jag tror jag är rädd att något ska sätta käpparna i hjulen för mig om jag beskriver mig själv som lycklig. Jag har alltid trott att för att vara lycklig måste man vara hel. Då kan inte jag vara lycklig. Kärlekens pusselbitar saknas. När dom läggs på plats, kommer jag tappa något annat då? Man kanske aldrig får allt man önskat. Lycka kanske är att må bra efter sina egna förutsättningar. Man kanske inte måste vara hel för att kunna beskriva sig själv som en lycklig människa.

Om jag blickar tillbaka ett år och jämför det med vart jag står idag, så har mycket ändrats. Jag mår så mycket bättre. Jag kanske faktiskt är lycklig? Iallafall på god väg. Och jag är tacksam för alla snesteg jag har tagit. Jag har lärt mig mycket. Jag vet hur det känns att vara lycklig. Jag vet också hur det känns när någon tar din lycka ifrån dig, stryper den och kastar in dig i en mörk tid utav olycka. Jag vet hur man tar sig ifrån olycka. Jag vet hur man bygger upp det som gått sönder. Allting går att laga, på ett eller annat sätt. Kärleken tar livet av oss alla, men visst finns det inte en människa som klarar sig utan den. Vi alla har känslor som strömmar över ibland. Så länge leve kärlekens lycka!