Tänkte ta upp det här man att trivas i sin kropp, och alla sjuka ideal. Det är ju sån hysteri om hur man ser ut, hur mycket man väger och allt det där. Jag själv kan också ha ångest över min kropp. Men jag har faktiskt lärt mig att tycka om min kropp, det är så har jag är skapt, jag är unik på mitt sätt, som ni alla andra är unika på era sätt! Dock har jag pendlat väldigt mycket i vikt. När jag var liten var jag alltid väldigt smal. Men när jag började i högstadiet kom jag in i den där fasen många tjejer kommer in i. "Åh jag är så tjock" "Mina lår är feta" "Jag har bullmage", ah ni förstår. Jag hade även väldigt mycket ångest, så kombinationen med ångesten och kroppshysterin gjorde att jag slutade äta, nästan helt. Jag tränade väldigt mycket, sprang nästan varje dag. Hade jätte bra kondition. Men jag rasade något enormt i vikt. Det värsta var att jag såg det inte själv. Jag fick börja hos en läkare som fick hålla koll på min vikt för mitt bmi var verkligen lågt. Då tyckte jag det var snyggt när man såg vart enda ben som fanns i kroppen. Men efter något år, så upptäckte jag hur gott det var med coca cola. Jag drack bara mer och mer, och tillslut drack jag nästan mer än 2 liter per dag. Kan säga såhär, jag har gått upp mycket i vikt dom två senaste åren. Dock var det ju bra eftersom jag var så smal, så det gjorde ju inte så mycket. Men skulle jag fortsatt dricka cola så som jag gjorde, så skulle jag nog gå upp ytterligare några kilon till nästa år. Nu har jag gått 2 veckor utan cola och känner inget sug överhuvudtaget. Jag har märkligen märkt skillnaden när jag inte druckit någon coca cola, jag har gått ner 3 kilo på bara två veckor, riktigt bra faktiskt. Jag känner inte längre någon hysteri över min kropp. Jag trivs i mig själv, och det är det jag vill få ut av detta inlägget. Tjejer och killar, ni är fina som ni är. Vi alla behöver inte noja så mycket över våra kroppar. Alla ser olika ut, och vi alla är fina på våra egna sätt. Jag lovar att det finns minst en grej på er alla som någon annan drömmer om. Smal, kurvig, muskulös, hur ni än ser ut så är ni fina. Kom ihåg det. Vill ni ändra något på er kropp, gå upp eller ner i vikt, svällt er inte eller bomba kroppen med kalorier och socker. Träna 1-3 gånger i veckan, ät riktig mat regelbundet, och unna dig något gott på helgen! Det mår vi alla bäst av tror jag iallafall. Träning ger även en positiv attytid och en energi kick. Så ha roligt, lär er att se era vackra drag, lär er tycka om er själva, det är ni alla värda. Vi är vackra allihopa. Ta år er! Beachen 2012 ska vi ha roligt, och vi ska inte behöva skämmas över hur vi ser ut. Var stolta över det ni har. Det finns inget rätt och fel. Låt oss leva livet utan kroppsbekymmer! Låt oss krossa alla sjuka kroppsidial!

... men jag saknar en vän som jag förlorade för flera månader sen. En vän som stod mig så otroligt nära. En tjej som jag kände igen mig själv i. Hon förstod mig, jag behövde inte förklara mina känslor med ord, för hon visste redan. Visste redan hur det kändes, hur tankarna funkade, hur smärtan funkade. Jag saknar skratten vi delade, och den ständiga stöttningen vi gav varandra genom livets motgångar.

Jag har enda sen dagen då vi splittrades sagt att jag aldrig kommer förlåta dom orden hon kastade ut på mig. Men jag antar att jag för första gången i mitt liv har svalt min stolthet och är redo att be om ursäkt och förklara mig. Allt var ett enda stort missförstånd, jag fick aldrig förklara mig. Och ifrån den vinkel hon fick se det hela, så förstår jag att hon blev sårad. Men min mening var aldrig att såra denna människan. Det var en vän jag verkligen brydde mig om och ville lyfta till toppen av lycka. Jag ville verkligen att hon skulle må bra, för det gjorde så oerhört ont i mig att se henne ledsen.

Jag önskar att jag kunde få chansen att berätta som det var, vad som faktiskt hände, och att jag aldrig menade det som sas. Det var bara tomma ord. Ord jag sa för att min svaghet tog över. Och även ifall jag aldrig har erkännt det, så har jag så många gånger varit nära på att leta upp hennes telefon nummer och ringa upp henne och berätta vad som hände.

Det gjorde ont i mig att se slagen hon fick ta. Fysiska slag. Fast jag var sårad i den stunden, så önskar jag, verkligen önskar, att jag hade ställt mig imellan. Gjort någonting. Men jag antar att ilskan och sorgen grep tag i mig för hårt. För jag sa inte ett ord. Jag bara stod. Stod och tittade vad som hände. När det vi hade byggt upp tillsammans gick sönder.

Vi båda gjorde fel. Jag vet att jag borde varit tydligare, borde sagt nej från första början, fast det egentligen var nej jag menade på allt jag skrev. Jag skäms och hoppas att jag kan bli förlåten.

Jag tror dom flesta som känner mig vet vem det är jag pratar om. Och jag vet att jag alltid har sagt till er att aldrig att jag förlåter det hon sa. Men nu i efterhand så förstår jag henne. Men då visste jag inte. Och det är synd att hon inte vet hela sanningen. För då kanske allt hade varit annorlunda.

jag saknar vänskapen...

... men jag saknar en vän som jag förlorade för flera månader sen. En vän som stod mig så otroligt nära. En tjej som jag kände igen mig själv i. Hon förstod mig, jag behövde inte förklara mina känslor med ord, för hon visste redan. Visste redan hur det kändes, hur tankarna funkade, hur smärtan funkade. Jag saknar skratten vi delade, och den ständiga stöttningen vi gav varandra genom livets motgångar.

Jag har enda sen dagen då vi splittrades sagt att jag aldrig kommer förlåta dom orden hon kastade ut på mig. Men jag antar att jag för första gången i mitt liv har svalt min stolthet och är redo att be om ursäkt och förklara mig. Allt var ett enda stort missförstånd, jag fick aldrig förklara mig. Och ifrån den vinkel hon fick se det hela, så förstår jag att hon blev sårad. Men min mening var aldrig att såra denna människan. Det var en vän jag verkligen brydde mig om och ville lyfta till toppen av lycka. Jag ville verkligen att hon skulle må bra, för det gjorde så oerhört ont i mig att se henne ledsen.

Jag önskar att jag kunde få chansen att berätta som det var, vad som faktiskt hände, och att jag aldrig menade det som sas. Det var bara tomma ord. Ord jag sa för att min svaghet tog över. Och även ifall jag aldrig har erkännt det, så har jag så många gånger varit nära på att leta upp hennes telefon nummer och ringa upp henne och berätta vad som hände.

Det gjorde ont i mig att se slagen hon fick ta. Fysiska slag. Fast jag var sårad i den stunden, så önskar jag, verkligen önskar, att jag hade ställt mig imellan. Gjort någonting. Men jag antar att ilskan och sorgen grep tag i mig för hårt. För jag sa inte ett ord. Jag bara stod. Stod och tittade vad som hände. När det vi hade byggt upp tillsammans gick sönder.

Vi båda gjorde fel. Jag vet att jag borde varit tydligare, borde sagt nej från första början, fast det egentligen var nej jag menade på allt jag skrev. Jag skäms och hoppas att jag kan bli förlåten.

Jag tror dom flesta som känner mig vet vem det är jag pratar om. Och jag vet att jag alltid har sagt till er att aldrig att jag förlåter det hon sa. Men nu i efterhand så förstår jag henne. Men då visste jag inte. Och det är synd att hon inte vet hela sanningen. För då kanske allt hade varit annorlunda.

jag saknar vänskapen...

Jag vet, jag är sämst med bloggen. Förlåt! Försöker bara få styr över mig själv. Jag är så trottsig just nu så jag själv har svårt att handskas med mig själv. Jag var hos läkaren igår och i förrgår på några utredningar och igår fick jag sömntabletter. Jag har stor sömnbrist och är tydligen utbränd, kul att höra... Så jag började med sömnpiller igår. En timma efter jag hade tagit dom, var jag så fruktansvärt trött så jag kunde inte hålla mig vaken, ögonen sved och huvudet var absolut inte med mig. Är det så det känns att vara trött? Jag är aldrig riktigt trött, utan jag somnar efter flera timmar när jag har legat i sängen, och när jag ska gå upp max två timmar senare är jag så övertrött att jag blir speedad, så jag vet knappt hur det känns att vara trött. Så motvilligt tar jag det där lilla pillret som ska göra denna känsloladdade kroppen trött. Mamma får tvinga i mig den. Varför vet jag inte, känns bara konstigt att stoppa i mig något som gör mig trött. Jag måste tydligen också sluta dricka coca cola. Koffeinet gör att medicinen inte funkar annars. Så jag får egentligen inte dricka cola efter klockan 15.00 för att koffeinet ska gå ur min kropp. Kul. Älskar mitt liv just nu.

Nej, jag är inte deprimerad. Bara irriterad på mig själv och världen. Jag tycker allting är dö trist. Allting är så standard hela tiden. Människorna jobbar måndag-fredag förutom stackarna som jobbar inom vården, affärer o ah ni vet vilka jobb man är tvungen att arbeta på helgerna med. På fredag och lördag går folket ut på krogen/fest och dansar och super, eller har hemma kvällar med film och godis. Och så ser veckorna ut. Vecka efter vecka. Det är så jävla tråkigt så jag vill spotta världen mitt i ansiktet. Jag vill typ flytta till Miami, hitta kärleken och bli rik. Shoppa på gucci, chanel, prada osv osv. Ligga på stränderna och sola och bada. Inreda mitt egna fina hus som har en stor pool på baksidan. Filmstjärna skulle jag också vilja bli. Jag vill leva i lyx och glamour. Varför ska man göra något halvt ut, medel liksom? Helt standard. Göra alla måste och sen dö. Inget liv jag vill leva iallafall. Varför gå i skolan om man inte har högsta betyg? Varför gå i en akitivitet om man inte är bäst? Varför shoppa om man inte har råd att köpa allt man vill ha? Jag borde lägga ner allt det där, för jag har inte kraven till något utav det. Fråga inte vad jag vill få ut med den har texten. Jag är bara lack på den helt normala världen. Kan inget roligt hända? Något crazy? Ge mig en andrenalin kick. Måla världen i alla regnbågens färger. Någonting som snurrar om vårat jordklot snabbare än vad det själv klarar av att snurra. Låt något intressant, roligt och spännande hända. Är det så mycket begärt?!

Vissa saker går inte att ignorera, låtsas som att dom är bra, eller att dom inte finns där. Vissa saker tar hårt på en, för hårt. Slag kan vara skönare än ord ibland. Känslan av att inte räcka till var nog det som var mest smärtsamt. Som än idag tar på mig. Självkänslan var låg. Att inte längre duga för någon. Inte längre vara älskad på samma sätt. Jag vet att du aldrig menade att såra mig. Jag är en överlevare. Min egen hjälte. All smärta du orsakade mig, den gör mig starkare.

Jag hatar dig för vad du gjorde mot mig. Du vet inte om det, du vet egentligen inte om någonting längre. Samtidigt som jag tycker om dig, så hatar mitt inre dig riktigt grovt för vad du gjorde mot mig. Man kan inte styra känslor, fine, det köper jag. Men ett beteende då? Ditt eget beteende, kan du inte styra över det heller? Något gick jävligt skevt till, det är en sak som är säker!

... va det var som hände den där sommardagen. dagen då du inte var med mig. dagen då du inte såg mig. känner skamm över att du inte vet, att ingen vet. jag borde berättat för dig. men jag visste vad som skulle hända. du hade blivit förbannad, hatat mig. jag ångrade mig. men man kan inte göra gjort ogjort. men det är ingen idé att berätta nu. vi känner knappt varann längre. vi pratar inte längre. och du hade inte brytt dig. så det som var då, det stannar då.

jag var bara tvungen att få ur mig de...

... så sätter det sig en klump i magen. Det hugger till i hjärtat och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag önska jag kunde slippa se dig. Det hade underlättat så otroligt mycket.

Börjar med att jag är sådär hyper glad den riktiga Frida är. Full med energi. Som om jag hade fastnat i ett stängsel fullt av elektrisitet. Som ett full laddat batteri. Det krampar i magen för att jag skrattar så mycket, det kniper i käkarna för att leendet är så brett i mitt ansikte. Jag skriker och garvar så jag börjar hyperväntliera. Lyckan sprider sig i hela kroppen. Jag stuttsar runt som en stuttsboll och känner mig störst i hela världen. Av all min glädje lyckas jag lura mig själv att jag är oövervinnerlig och oslagbar, att jag klarar allt med bara viljan.

Men så kommer han gående där. Mina fötter som tidigare haft sprialfjädrar under sig stannar till. Mitt leende blir stelt och skrattet tynar bort. Fyfan vad jag hatar att han förstör för mig. I stundens hetta upptäcker jag att allt har stannat till, och så får han ju inte se mig. Så jag trycker ännu en gång på play knappen och världen fortsätter spela. Dock på ett överdrivet och tillgjort sett. Bara för att det ska se bra ut, men kära vän vad dåligt det ser ut. Förfallet och vidrigt. Äckligt och fult.

Jag saknar honom inte längre, det finns inga tårar kvar att gråta över honom. Jag vill inte längre ha honom vid min sida. Den han var då finns inte kvar. Alla dom där perfekta bitarna jag föll för sögs ut med tiden och blåste i sin tur bort med vinden. Jag sörjer inte något som är dött. Som när sommaren dör ut och den trista hösten kommer, man tar sig igenom den perioden men längtar till sommaren. Sommaren kommer men ser inte likadan ut som den förra. Det är så självklart. Jag har tagit mig igenom min jobbiga period, och nu är jag redo för ett nytt äventyr. På nya sätt, på nya vilkor och med nya människor.

Det som var då, ja det var då. Det var ett kapitell i min bok, boken om livet. Mitt alldeles egna betydelsefulla liv. Jag har vänt på bladet och skriver på mitt nya kapitell. Ett kapitell fullt utav nya spännande saker att upptäckta. Det gamla finns kvar, men det är det nya som gäller.

Han är inte ny nu. Han är begagnad. Jag har redan gett han allt för första gången. Du hitta han i en second hand butik. Du fick skiten jag lämnade kvar.

du dansar inför satan gumman.

Sitter här med tända ljus, äter tiramusu (stavning) glass och tänker. haha vad är jag bra på? Jag har ingen talang. Jag är inte bra på något speciellt. Jag kan gå, jag kan se, jag kan höra, jag kan prata, jag kan liksom alla dom där standard grejerna som man bör kunna. Men ingenting utöver det. Jag vill ha en talang, vara riktigt duktig på något. Jag skulle vilja vara bra på att sjunga, riktigt riktigt bra. Skriva egen musik och få dela med mig av till resten av världen. Men eftersom jag inte har någon vidare röst, eller ah, den rent utav suger, så får jag nöja mig med att vara en standard person. Sånna behövs väl dom med. Dom som liksom bara finns där och gör alla normala saker människor gör, och beundrar alla dom som är begåvade och har talanger.

Men nu när jag tänker efter, så har jag nog en liiiiiten talang.
Jag kan knäcka min stortå. Den knäcker när jag rör den. Eller ah alla mina tår knäcker faktiskt när jag går. Men det är nog ingen talang 2011. Ååh, tänk, vad är jag mer bra på. Jag är bra på att,,, skratta, ja, skratta är jag bra på. Jag skrattar åt det mesta. Till och med när jag gråter skrattar jag, ibland iallafall, bara för jag tycker jag låter så rolig eller ser konstig ut när jag gråter. Ni vet när man är jätte ledsen och får ifrån sig några riktiga sånna där "buhu de är så synd om mig" ljud, då skrattar jag, dom är rätt roliga.
Sen så är jag bra på att prata, käften går i ett på mig, 110 km/h. Men det är väl heller ingen hit direkt.

Jag skulle vilja kunna göra massa tuffa saker, typ som gå ner i splitt, spagat, suga på min egen stortå (som alltid knäcker) och kunna vrida armarna runt huvudet, jag kan inte ens hjula, herregud vad är jag för obegåvat barn. Kullebytta kan jag iallafall slå, en framåt då. En bakåt är jag för klumpig för, då trillar jag bara åt sidan. Men under vattnet går det ganska bra!

Käfta emot folk är jag nog också rätt bra på. Det lever en liten bitch i mig faktiskt. Kan vara bra ibland, och dåligt ibland. Men så är det väl med allt? Ibland är det bra att alltid vara glad, ibland dåligt. Jag menar om man alltid är glad, hur skulle det typ se ut om man satt på en begravning och flinade som ett fån? Nej det finns nog nackdelar i allting. Men äh vafan vi försöker se det positiva istället.

Jag tror att allting som händer är menat att hända. Man ska inte försöka göra om saker, det blir som det blir. Man ska helt enkelt leva i nuet och uppskatta det bra man har i sitt liv. Man ska aldrig låta något annat få trycka ner en. Alla gör vi misstag, right? Klart man ångrar dom, men se de som lärdommar istället, man lär sig på sina misstag. Man ser vad man får för konsekvens utav handlingen och gör oftast inte om det felet igen. Och om man gör det, då har man nog inte förstått helt vad man gjorde för fel. För om man inser ett fel man gör, då är man nog beredd att ändra på det.

Men vad vet jag om saker och ting egentligen? Jag är snart sexton år och har hela livet framför mig att lära mig saker. Jag har förhoppningsvis minst 80 år kvar att leva, och på 80 år kan väldigt mycket hända. Jag kommer lära mig otroligt mycket på vägen. Så vem vet, om 80 år kanske jag sitter på ett ålderdomshem och har ett underbart liv att se tillbaka på fullt utav talanger och saker jag är bra på.

Fråga mig inte vad detta inlägget kom ifrån. Det flöt bara på av sig själv. Kanske för att det är natt och jag behöver sömn, fast jag har lika mycket energi som en duracell kanin. Men det är nog dags för mig att somna ifrån dagen som varit och vakna upp till en ny dag, med nya chanser och möjligheter. För imon ska vi ha mysig familjedag. Jag ska kanske få köpa lite ny kamera utröstning och sen ska vi käka lunch tillsammans allihopa, trevligt. Nu kastar jag in handuken för idag, godnatt !